Att ge av sin egen tid är en stor gåva. Att förgylla någon annans vardag är värmande.
Vi kom ridande häromdagen och såg att den lite igenvuxna stigen blivit röjd. Stor lycka! Grenar i vår sitthöjd var borta, stigen var öppen och fri från hängande grenar som slår i hjälmen och gör vissa delar svåra att passera. Varje gång vi försökt rida på stigen tänkte vi att vi skulle gå tillbaka senare för att klippa bort grenarna, men tiden rann iväg och vi hann inte med.
Den goda gärningen kom från en närboende som veckan innan hälsat hjärtligt välkomna till bygden och önskat oss stor lycka till. En så värmande handling kan inte nog tackas.
Extra tacksam blir man då man möts av värme och vänlighet då vi inte alltid bemöts positivt när vi rider runt på skogens stigar.
Att titta ut i hagen på alla våra får är rogivande och härligt. De ser ut som gråa ullbollar i olika nyanser av grått. De är alla individer med olika utseende, storlek, temprament, färg, lock i pälsen. En del är vackra, eleganta, en del är stora och klumpiga, några är söta, några mindre söta, någon låter högt, någon kan knappt bräka som ett får, några vill bli kelade, andra inte alls. De har alla individnummer i örat, några har även namn. En del lever med oss i många år och många av dem blir extra kära familjemedlemmar.
Vi för statistik och avelsprogram över deras liv, de betar våra marker, håller landskapet öppet och fint, men det som ger oss mest är deras underbar sätt att vara. Så snälla och lugnande djur. Att sitta en stund i fårhagen och klia en tacka bakom öronen är väldigt rogivande.
Till allt det fina finns också en baksida. Även om vi ger dem det bästa liv vi kan ge, med enorm frihet, bra mat ect. så är deras liv med oss begränsat. Det varar inte för evigt. Vare sig det handlar om slakt, sjukdom, olycksfall eller försäljning så ska de lämna oss en dag. Oavsett om den dagen det sker är uträknad, överraskande, chockerande så blir vi berörda. Kanske mest när det handlar om en kär gammal vän. Att hitta en vän stilla, med tom blick, död, mitt i vardagen är ibland tungt. Vi vet att det är så livet är, men det upphör aldrig att förvåna en, överraskar en och tar en lite ur fattningen. Vi vet att det är så, ändå är det så svårt att förstå. Varför just nu, varför du?
Idag lämnade en gammal tacka oss, vet ej varför. Ibland finns inga svar att få. En vän, en välbekant profil är borta.
Efter några år i olika städer och byar runt om i landet gick flytten till hemtrakterna
igen och för 10 år sedan flyttade en golfpro, Marcus, och en högstadielärare, Anna, till en gård för att Anna ville kunna ha några hästar.
Flytten gick till Bustorps Gård, en vacker gammal fin gård som ligger nära stan, skogen och havet. Redan efter ett par månader flyttade de första fåren in, fem dräktiga gotlandstackor, som var 15 st innan den sommaren var slut. Stallet totalrenoverades och hästboxar byggdes och de första hästarna flyttade in. Lägenheter byggdes i en stallänga och senare byggdes även en stuga som vi hyrde ut året runt.
En kväll satt vår äldsta dotter, Lovisa, och letade efter sitt framtida drömboende på nätet. Efter lite letande hittade hon Stora Juleboda Gård i Skåne. För stort, för dyrt, för långt iväg var våra första reaktioner. Hon väckte Marcus intresse för gården och ville att vi i alla fall kunde köra och titta på den. Vi körde, körde förbi, körde runt i omgivningarna. En dag hade Marcus bestämt visningstid med mäklaren och vi åkte. Visst var det stort och fint, men mycket att göra, vi som precis gjort så mycket på Bustorp.
Vi la ett bud, fick avslag, bestämde oss för att lägga det hela åt sidan. Tiden gick och så en dag körde vi en runda till Skåne igen och körde förbi för att titta lite till. Nej, det blir inget med det sa Anna och vi körde hem och försökte glömma Skåne och Juleboda och gjorde en stor satsning på Bustorp med att installera solpanler. Det blev höst, vinter, vår och sommar igen.
Tiden gick och vi var på semester i Åre, hade vandrat upp på Åre-skutan och tog fantastiskt vackra foton över Åre i det varma vackra sommarvädret då mäklaren ringde och frågade om vi fortfarande var intresserade av Juleboda. Där stod vi och tittade ut över Åre och världen gungade till lite. Vad gör vi nu då? Ska vi överge, ge upp Bustorp som vi kämpat så med, som vi älskat så mycket? Frågorna snurrade, känslorna stormade fram och tillbaka. Många samtal, sömnlösa nätter, räknande fram och tillbaka blev vår vardag för en tid. Sedan sa vi ja, ja vi stod fast vid vårt bud, då ville inte säljarna sälja! Vad nu då? Besvikelse, ilska nu när vi börjat planera för en ny framtid i okänd bygd. Nu blev det fler samtal med mäklaren och till slut blev det affär.
Vi fick tillträde till stallbyggnad och äppelodling när handpenningen var betald. Nu kom en tid med många helgresor till Juleboda, tömma stallet på sopor, skaffa kontakter med äppelodlare och musterier, plocka äpplen och börja planera vad vi skulle ta tag i först när vi väl flyttat hit. Hösten gick snabbt. Fullt upp med att packa ner vårt liv i lådor och flytta saker till Juleboda.
1 december packades en lastbil full med delar av vårt hem och färden gick först till banken för att fullfölja köpet och sedan vidare till Juleboda. Lovisa höll i nyckeln och stunden var högtidlig. Så annorlunda det såg ut utan möbler. Vi gick från rum till rum och synade varje skrymsle av vårt nya hem.
En ny del av vårt liv tog vid och vi alla i familjen har inte ångrat flytten en enda dag hittills. Nu ska nya kunskaper inhämtas, nya marker utforskas, nya stigar trampas och nya bekantskaper stiftas.
Hästarna betar lugnt i hagen bara ett par meter från huset. Vi ser dem var de än är i hagen och kan läsa deras flocks dynamik. Vi ser hur de mår, hur de samspelar med varandra, vem som vilar, vem som betar, vem som bestämmer. Detta är vardagslyx för oss.
Blickar vi rakt öster ut över hästhagens gröna gräs, skymtar vi havet mellan några träd och Holmaboden. Där ser vi Hanöbuktens vatten glittra soliga dagar, som idag.
Nu väntar vi på att sommarvärmen ska infinna sig så att vi kan gå våra hundpromenader utan halsduk och vindjacka.
En dröm blev verklighet under 2014. Den började med en tanke som blev till många samtal, som blev ett sökande på nätet som blev verklighet efter många turer hit och dit. Känslor som svallande upp och ner. En dröm som satte hela vår verklighet i gungning. Vi svajade fram och tillbaka innan vi landade med våra fötter i den skånska myllan mitt i en äppelodling, med en bit strand, en del skog, en del hagar, stort underbart hus och ett litet lagom stort stall.
Att vandra i bland äppelträd, sitta och titta ut över havet, se hundarna leka i vattenbrynet eller rida en tur på Ravlundafältet har blivit vår vardag. Vår plats på jorden har flyttat från en fin gård till en annan. Redan efter så här kort tid känner oss hemma här, här vill vi bo. Den nya hembygden är underbar och vacker. Nya kontakter ska knytas, nya marker ska upptäckas, nya stigar ska trampas, nya kunskaper ska inhämtas. Allt är spännande och roligt.
Efter några år i olika städer och byar runt om i landet gick flytten till hemtrakterna
Vi fick tillträde till stallbyggnad och äppelodling när handpenningen var betald. Nu kom en tid med många helgresor till Juleboda, tömma stallet på sopor, skaffa kontakter med äppelodlare och musterier, plocka äpplen och börja planera vad vi skulle ta tag i först när vi väl flyttat hit. Hösten gick snabbt. Fullt upp med att packa ner vårt liv i lådor och flytta saker till Juleboda.