Att titta ut i hagen på alla våra får är rogivande och härligt. De ser ut som gråa ullbollar i olika nyanser av grått. De är alla individer med olika utseende, storlek, temprament, färg, lock i pälsen. En del är vackra, eleganta, en del är stora och klumpiga, några är söta, några mindre söta, någon låter högt, någon kan knappt bräka som ett får, några vill bli kelade, andra inte alls. De har alla individnummer i örat,  några har även namn. En del lever med oss i många år och många av dem blir extra kära familjemedlemmar.

Vi för statistik och avelsprogram över deras liv, de betar våra marker, håller landskapet öppet och fint, men det som ger oss mest är deras underbar sätt att vara. Så snälla och lugnande djur. Att sitta en stund i fårhagen och klia en tacka bakom öronen är väldigt rogivande.

Till allt det fina finns också en baksida. Även om vi ger dem det bästa liv vi kan ge, med enorm frihet, bra mat ect. så är deras liv med oss begränsat. Det varar inte för evigt. Vare sig det handlar om slakt, sjukdom, olycksfall eller försäljning så ska de lämna oss en dag. Oavsett om den dagen det sker är uträknad, överraskande, chockerande så blir vi berörda. Kanske mest när det handlar om en kär gammal vän. Att hitta en vän stilla, med tom blick, död, mitt i vardagen är ibland tungt. Vi vet att det är så livet är, men det upphör aldrig att förvåna en, överraskar en och tar en lite ur fattningen. Vi vet att det är så, ändå är det så svårt att förstå. Varför just nu, varför du?

Idag lämnade en gammal tacka oss, vet ej varför. Ibland finns inga svar att få. En vän, en välbekant profil är borta.