Vid konventionell och särskilt vid ekologisk fruktodling i Sverige möter odlare flera utmaningar då det fuktiga klimatet ger god grogrund för allvarliga skadegörare, särskilt svampsjukdomar som skorv, kräfta och lagrings-svampar. 

Dessa motverkas i konventionella odlingar med stora mängder bekämpningsmedel som är skadliga både för människor och miljön. De växtskyddsmedel som idag är tillåtna i ekologiska odlingar är inte tillräckligt effektiva. Därför behövs alternativa effektiva lösningar för att hantera skadegörare såväl i konventionell som i ekologisk odling. 

Syftet med innovationsprojektet är att utarbeta en helhetslösning för en hållbar och ekonomiskt konkurrenskraftig äppelodling. Denna förväntas leda till högre avkastning, bättre kvalitet, reducerad kemikalieanvändning, lägre risk och därmed ökad lönsamhet för odlarna, särskilt ekologiska fruktodlare.

Jord. Ett ord som för många kanske inte betyder så mycket. Det kanske är något svart som finns i blomkrukan, något i en plastpåse på stormarknaden eller bara något man blir smutsig av. För oss som lever med den och brukar den och vill förvalta den på bästa sätt är den något viktigt och helt livsavgörande med en djup innebörd.

Vi behöver jorden för att så våra fröer i och för att senare kunna skörda och den ger livsrum åt viktiga organismer. Utan jord inget liv, utan liv ingen jord. Den levande jorden behöver lyftas fram i ljuset för att bra jordar börjar bli en bristvara runt om i vår värld. För att en jord ska vara bra, näringsrik och livgivande behöver den vara full av mikroorganismer, bakterier, svampar, insekter, maskar, mull och annat organiskt material. Jorden behöver vara porös så att syret kommer ner under ytan, den ska kunna hålla kvar vatten och göra vattnet tillgängligt för växterna. Att jorden är mjuk och lätt tar upp vatten gör att den kan transportera överskottet av regnvatten ner till grundvattnet för att fylla på de depåer av grundvatten som är avgörande för allt liv.

Grundvatten är den underjordiska delen av vattnets kretslopp och bildas mycket sakta genom att nederbörd långsamt tar sig genom lager efter lager tills det når en ogenomtränglig yta där det stannar och blir till vattendepåer djupt nere i hålrum.

Idag är många jordar helt döda, utarmade, torra och fulla med kemikalier som gör de näst intill omöjliga att återställa. Jordbruket har gått från att vara ett samarbete med naturen till storskaliga industrier där ekonomin styr och där omtanke, respekt och kunskap gått förlorad. De stora monokulturer som människan skapat är onaturliga och en direkt fara för vår överlevnad. Monokulturer på tusentals kvadratkilometer som utarmar jorden, förhindrar vatten att nå grundvattennivåerna och som slår ut viktiga arter. Vi bygger städer och infrastrukturer på bördig jordbruksmark, förseglar jorden med betong och asfalt som gör att vattnet nu rinner ovanpå marken och för med sig smutsigt ytvatten ut i vattendrag, sjöar och hav istället för att nå växter eller kunna komma neråt för att fylla på grundvattnet.

Grundvattnet är en naturresurs som håller på att ta slut. Grundvattnet fördas långt under marken i grottor och hålrum mycket långsamt. Vattnet där nere förflyttar sig med bara några meter på år. Då hinner det renas och fyllas på med viktiga mineraler. Nu håller mänskligheten på att pumpa upp miljontals liter grundvatten till stora monokulturella odlingar och boskapsuppfödning i en hastighet som är svår att förställa sig. Jorden i stora monokulturer är oftast besprutad, förgiftad, den är hård och utan mikroorganismer, svampar, maskar, bakterier och organiskt material. Den är död. Växternas rötter kan inte tränga ner i den för att nå vatten eller få näring utan är beroende av ständig bevattning med vatten preparerad med konstgödsel.

Vi lever i en tro om att vatten är en oändlig resurs som vi kan slösa med hur mycket som helst, men i verkligheten är den ändlig precis som alla naturtillgångar. Under 1% av sötvattnet på jorden är tillgänglig för oss och av det är det mesta bundet i is och snö. Det mesta vattnet är saltvatten i våra världshav och inte tillgängligt som dricksvatten. Den lilla del av allt vatten vi har, håller vi på att förgifta, försura och skräpa ner så mycket vi kan. Under de senaste 200 åren har människan förstört mycket av det som naturen byggt upp under miljoner av år.

Det vi behöver göra är först och främst att inse att det inte går att producera mat och djurfoder i så stora kvantiteter på samma ställe i samma jordar år efter år som vi gör idag. (Dessutom slängs 1/3 av all mat som produceras och når aldrig konsumenten.) Vi behöver också inse att vatten och den levande jorden är naturtillgångar som vi ska vara mycket rädda om, respektera och värdera högt. Vi behöver också inse att vi inte kan odla grödor i områden där det inte finns tillräckligt med tillgängligt vatten. Sist men inte minst måste vi sluta se vatten som en soptipp där vi kan begrava allt vi inte vill se eller kan ta hand om.

Biologisk mångfald och vatten hänger ihop. Ett jordbruk med biologisk mångfald har jordar med liv. Jord med liv kan behålla och binda vatten, hindra erosion och utarmning. Den gör det möjligt för växter att få vatten och näring. Det behöver alltså odlas fler grödor på samma areal och olika grödor år från år. Blommor, blommande träd och buskar behövs för pollinerande insekter. Träd och buskar behövs för att förhindra att jorden blir för varm och de hindrar den från att blåsa iväg.

Vi behöver stabila fungerande ekosystem som ger stabilt klimat. Vi har vant oss vid att tekniken kan lösa många av våra problem och utmaningar, men till slut behöver vi lyssna på naturen och följa dess lagar. Jorden vi ärvde är inte längre den samma, men förhoppningsvis kan den bli det igen.

På Juleboda har vi åter hittat de gamla humleplantor som vilat i marken i odlingen. Att det finns humle på våra marker kan vara en rest från en tid då varje gård i Sverige tvingade odla humle åt staten. Eftersom humle förökar sig med rotskott kan de komma från mycket gamla humleplantor.

När vi fräst marken och grävt i odlingen för att plantera de nya fruktträden har humle kommit upp. Dessa plantor har vi nu grävt upp och planterat i egna rader för att kunna skörda dem lättare.

I vår nya äppelcider med humle från i år har vår egen humle används. Svensk ekologisk humle är en bristvara och vi är stolta över att kunna odla vår egen.

Redan på 700-talet användes humle som konserveringsmedel och som smaksättare till öl. Den är även känd för sin rogivande och sövande inverkan.

Fram till slutet av 1300-talet skötte kvinnor öltillverkningen i hemmet för hushållets konsumtion samt i viss grad till lokal försäljning.

1442 påtvingades varje gård i Sverige att odla 40 störar med humle för ölkonsumtionen var stor, många avlönades till stor del med öl. Gårdarna skulle odla humle till staten.

På 1500-talet stramades lagen upp av Gustav Vasa och antalet störar ökades till 200 st. Importen av öl var stor och han ville att Sverige skulle bli självförsörjande av öl och humle. Han följde även upp noggrannare att lagen följdes. 

Under 1600-talet minskade konsumtionen av öl för att brännvinet hade efter trettioåriga kriget slagit igenom i alla samhällsklasser på allvar och vinet blivit de rikas och överklassens nya favoritdryck. 

År 1687 förbjöd Karl XI:s regering all import av humle för att stoppa handeln med tysk humle. Det skulle odlas svensk humle! I 1734 års lag sägs att ”Alle hemman böra humble­gård hafva”. 

Humlen användes vid ölbryggning, för smaken skull och för att det förlänger ölets hållbarhet.

1860 avskaffades lagen och på 1950-talet lades den sista kommersiella humlegården ner. Sedan 2014 odlas kommersiell humle återigen i Sverige, dock i liten omfattning.

Humle har en livslängd på uppemot 25 år och det är kottarna på honplantorna som är kryddan som ger ölet dess beska, och samtidigt en stor del av dess friska arom och smak. Man kan även äta stjälkarna som sparris och använda kottarna i te. Det är en flerårig slingerväxt som kan bli 9 meter hög. Den har stora blad som påminner om vindruveblad till formen. Humle blommar i slutet av sommaren och kan växa upp mot 30 cm på ett dygn. Humle klipps ner till marken på våren eller hösten. Den kan förökas med sticklingar eller rotskott.